tisdag, maj 08, 2018

När blir det min tid att andas?


Under dessa åtta veckor som gått från det min far opererades och fram till han fick somna in sa alla att de förstod att det var jobbigt att sitta hos min far två, tre, fyra timmar per dag.

Jag svarade oftast att jag inte tänkte så... för mig var det en självklarhet.

Nu efter det min far inte längre finns i livet är det faktiskt mycket jobbigare.

Inte bara sorgen och saknaden utan även livet och allt runt omkring.

För det är precis som det varit under hela min fars sjukdomstid, det är jag som har ansvaret, det är jag som ska göra ditt och ordna datt... det är jag som ska hjälpa mamma och finnas i närheten.

Jag är fortfarande ensam... ensam är inte stark.

Jag satt själv hos min far de sista timmarna i hans liv.

Det är jag som ska ordna med Begravningsbyrå och bestämma hur allt ska vara.

Det är jag som ska ordna med bouppteckning och allt vad som nu ska göras.

Jag har aldrig varit med om detta förr... jag har ingen facit, jag vet ingenting.

Att dessutom försöka ordna som mamma vill, att se till hennes behov, att hjälpa och ställa upp, det spelar ju ingen roll om det handlar om att skjutsa mamma till affären, att byta telefonabonnemang eller följa med till banken det är ju så självklart att jag ska... min skyldighet.

Jag vill visst hjälpa och jag försöker så mycket jag kan,
men jag önskar att någon skulle fråga hur jag mår och känner,
att någon undrade ifall jag behöver hjälp.

Helt ärligt så känns det som jag håller på att gå under... jag orkar snart inte andas.

Då jag inte sover speciellt bra och när kroppen värker oavbrutet är det svårt att riktigt orka.











 

8 kommentarer:

znogge sa...

Det finns hjälp att få för besluten är många. Begravningsbyrån var mycket behjälplig. Vi bestämde hur vi ville att det skulle vara och sedan så skötte de allt det praktiska. Bouppteckningen gjorde banken men det var en tid efter min mammas bortgång. I bouppteckningen måste din mamma dessutom vara delaktig. Jag förstår att din mamma behöver dig och att du vill finnas där för henne, så är det bara, en självklarhet att man vill hjälpa. Men sedan så råder jag dig att försöka backa lite. Min pappa hade skött det mesta när det gällde ekonomi och annat. När han dog blev min mamma efter ett tag mycket självständigare. Nu var min mamma bara 59 år och yrkesverksam så det var kanske lite annorlunda. Men visst är det mycket och man blir utmattad. Fast själv tyckte jag att tomheten när allt var klart var värre. Då slog sorgen till ännu mer.

Om jag inte har helt fel så har du en syster. Hoppas att hon kan vara ett stöd för er så ni får lite hjälp. Även om hon inte bor på samma ort så kanske hon skulle kunna åka hem någon vecka.

Kram och var rädd om dig <3

Annie sa...

Tycker du borde få lite mer hjälp, Så du får lite avlastning<3
Förstår att det kan vara svårt om andra nära bor längre bort, men kanske ett kortare tag .. :)

Var rädd om dig!

Kramar<3

Nilla sa...

Jag förstår att du inte orkar och känner dig ensam, du har ju ensam fått ta så oerhört stort ansvar för allt. Jag önskar att jag bodde nära så jag kunde hjälpa dig, om så bara med att fixa lite middag. Kram ��

Ami sa...

Jag kan verkligen förstå att du inte orkar med allt själv. Du måste nog ta hjälp av både begravningsbyrå och bank när det gäller det praktiska. Man kan inte både hantera sorgen och allt runt omkring alldeles själv.
Många kramar till dig!

Ama de casa sa...

Nu har jag läst igen vad som hänt, och jag beklagar verkligen sorgen från djupet av mitt hjärta. Även fast det är väntat så blir det ändå en chock när det verkligen händer.
Nu slipper din far plågas mer, visst är det en ljusglimt i det hela, men det gör ändå ont. Så himla ont, när en person försvinner för gott. Dom ljusa minnena kommer att ta över, men det tar tid.
Stor KRAM till dig!

★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★ sa...

Stor kram <3. Man tänker att man borde få tiden att sörja, men då kommer nästa process. Fina du försök att ta tid för att vila i allt. Jag tänker på dig <3

BP sa...

Ja, när hinner du med att sörja din pappa som alltid ställt upp för dig och du för honom.

Om det är ingen i din närhet som frågar hur du mår så är det urdåligt tycker jag. Det verkar som så att det nog är dina bloggkompisar som står dig närmast just nu. Å vi kan inte ens fysiskt hjälpa till, vilket är tragiskt faktiskt. Fel ord kanske, men jag kommer inte på ett bättre.
Znogge ger dig ju några tips, så följ dom!

Du MÅSTE inte slå knut på dig själv och göra ALLT. Det är inte schysst mot dig och din familj. Du MÅSTE få sörja din pappa nu, inte om några månader. Förstår mycket väl att din mamma efter 55 års äktenskap lider nu hon är ensam. Men det är faktiskt du OCKSÅ. Å din stockholmssyster är ju 630,2 kilometer bort. Kräv att hon hjälper till.

Behöver liksom inte fråga hur du mår, för jag vet att du mår skit. Å jag kan inte ens göra nåt åt det. Å styrkekramarna verkar inte hjälpa heller. De räcker liksom inte...

ullie sa...

ja det är ju så som vi ände nu med svärmor . stefan har en syster men hon har inte bytt sej alls o inte ens kommit på begravningen ALLt får vi göra själva o ja vi är ju ändå två i oss men ändå liksom o tänk som ja säger o ringa o säga upp allting o sådär suck

nja det är nog skenet som bedrar är väldigt tom o har det psykisk men försöker ändå gnälla mindre o försöka skriva positivt det är bara i blan som det "rinner över " som idag suck
skickar stor kram fina