torsdag, februari 15, 2018

En sån dag... ledsamheter och promenad


 

Förlåt...joo nu blir det ett sånt där trist gnälligt inlägg.

Men... ja det är faktiskt En sån dag 😔

Vissa dagar tar samvaron med mina föräldrar väldans mycket energi och kvar blir bara ett tomt skal, jag förstår att dem blir frustrerade då livet inte längre är som det var innan maj 2016,
men samtidigt så kanske man inte kan fortsätta vara bitter och sur för att sjukdom from hell förstörde livet... vår relation förändrades vilket dem har svårt att acceptera,
min far är helt klar att han är beroende av mig och att jag gör så gott jag kan,
men trots detta så blir det väldans jobbigt vissa dagar.

Nu är det icke min far som är problemet,
utan det är faktiskt min mor som är den största energitjuven,
yes jag är hemsk... men sanningen är inte alltid så trevlig,
min mor skulle helst av allt skruva tillbaka klockan och få återgå till livet före det min far fick cancer och allt blev så förändrat till det sämre... att pappa överlevde trots allt hjälper icke.

Ibland vet jag inte varför min mor är så arg.

Mycket av mitt fokus befinner sig hos mina föräldrar, jag försöker och kämpar på så gott jag kan för att underlätta och hjälpa... kanske är det det som är felet.

Det kan ju hända att det är svårt att behöva ta emot hjälp.

Tyvärr så är det så att jag får dåligt samvete och känner mig så jäkla sämst när jag inte hälsar på mina föräldrar ett par timmar varje dag, jag vet ju att de flesta dagar så är det enda som bryter av deras tristess är att jag kommer dit och pratar, lyssnar och finns där.

Jag tror att eftersom dem har dragit sig undan å typ har noll socialt umgänge så blir detta extra svårt, båda två skulle troligtvis behöva ha någon utomstående att prata med, som det är nu så är det jag typ den enda de har i sitt liv... ja alltså, jag har syskon men dem är icke bosatt på orten å jag vet inte riktigt hur mycket mina föräldrar säger till dem då de pratas vid i telefon nån gång i veckan. Min mor vill helst inte erkänna svårigheter och känslor är tabu.
 

 
augusti 2017

 

Idag har jag faktiskt gått promenad #12/100,
yes det går långsamt fram och det känns lite jobbigt att jag inte hunnit gått fler promenader.

Men fokus ligger som sagt på min far och för övrigt gör jag det jag måste.

Då jag vanligtvis känner mig som en urvriden disktrasa efter nån timme hos mina föräldrar så orkar jag inte ta mig ut med the dogs även om det kanske är precis vad jag behöver.






10 kommentarer:

"LillaSyster" sa...

Jag förstår att du har tuffa dagar. Men det du gör varje dag är säkert mer än guldvärt, bara att det är lite svårt för dem att acceptera den nya verkligheten. Den där hemska sjukdomen tar energi från alla, men jag tror ändå att man måste försöka hitta ljusglimtarna i vardagen. Din insats är i alla fall fantastisk. Men det skulle nog inte skada om det fanns någon mer att prata med för dina föräldrar. Hoppas att du hittar lite energi till promenad nr 13. Nu ska jag försöka få in katten i buren och åka till veterinären. Kram

Anonym sa...

Fråga -
Har inte dina föräldrar hemhjälp, så att dom får
en aning kontakt med andra? Förstår att de suger
musten ur dej, när du är den enda utsideskontakten.
Det du gör, är guld värt, tveka inte att klappa dej
själv på axeln!

Som jag läser i din blogg, är du en supermamma till Elin.

Kram fr Ruth i Virginia

nalta norrland sa...

svar till Ruth i Virginia, nej mina föräldrar har inte hemhjälp/hemtjänst eftersom dem klarar sig själva - med viss hjälp av mig/oss. Min mor vill inte ha främmande människor hos sig.

Tack för Dina snälla ord. kram

Lena i Wales sa...

Känner så väl igen det du skriver. Har också haft föräldrar att hjälpa.
Du är inte alls hemsk,utan bara mänsklig. Man kan inte orka med allt och vad det jag kan läsa så gör du otroligt mycket för dina föräldrar, mer än de flesta. Otillräcklighetskänslan är igenkänd. Det finns hjälp att få, men när de inte vill ha den kan det inte läggas på dej, utan på dem. Inte lätt. Känner med dej.

Ama de casa sa...

Jag instämmer med Ruth. Dina föräldrar borde få hjälp utifrån också, allt borde inte ligga på dina axlar. När du kommer ska det vara kul! Annat borde dom få hjälp med.
Du ska inte behöva känna det som ett tvång. Om du gör det så blir det ännu mer jobbigt, och du har nog med vad du själv går igenom.

Stor KRAM!

Anonym sa...

Svar: Hemma igen och med en frisk katt..... men det kan också vara så att han har FORL och för att kolla detta så ska katten sövas, röntgas i munnen och ev dra ut angripna tänder. Måste kontakta försäkringsbolaget imorgon det kan gå på 5-7000kr beroende på vad som ska göras.

BP sa...

Alltså för det första så gör du något som väldigt få döttrar/söner/annan släkt gör idag i Sverige. Du tar nämligen hand om dina föräldrar. Redan det är beundransvärt och jag håller (som vanligt) med Ruth - en klapp på din axel typ var femte minut är precis det du ska göra.

Att din mor är bitter förstår jag till viss mån. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Och hon hade nog räknat med/hoppats på en helt annan ålderdom än den hon får nu.

Det är ju ofta att man tänker på "offret", alltså din pappa i första hand. Men det är ytterst sällan man tänker på de "andra" "offren" - din mor och inte minst dig i det här fallet. Din mor är ju tvungen att leva med sin man. Å han gnäller (med hel rätt) säkert betydligt mera om sin situation med din mor än vad han gör med dig. Tycker synd om henne, MEN hon låter det gå ut över dig, vilket är helt fel. MEN du är ju den enda som hon verkar ha "tillgång" till...

Nej usch. Jag avundas dig inte, speciellt då du ju inte är frisk själv.

Ger dig ytterligare en varm och extremt hård styrkekram. Sådana kan man aldrig få för många av, speciellt inte i din situation.

ullie sa...

har de hemtjänst något? du ska INTE köra slut på dej gumman !! ja vet hur det blir o det orkar du inte så är det ju ofta då man är ensamt barn som bor i nrheten . både ja o min nena syster bor längre i från men ja hon har valt att ta det med min ena syster så ok ja e glad ja slipper o nu får vi ju se hur situationen blir men ja vill bara säga du får sätta stopp för det kvittar hur mycket man älskar dom så går det inte o att du blir mera dålig hur skulle det gå för henne o din far då ?

stor kram fina vännen

znogge sa...

En svår situation för alla inblandade och ingen vet hur man reagera. Jag är övertygad om att du gör vad du kan men du kan inte göra allt. Kanske behöver dina föräldrar hjälp av utomstående eller om syskonen kanske kunde besöka dem. jobbig sits.

Kram

Nilla sa...

Jag avundas dig verkligen inte. Det är inte lätt att räcka till åt sjuka föräldrar när man inte har ork till sig själv ens. Många kramar