tisdag 4 april 2017

Bättre å bättre dag för dag


Att uppskatta livet

Jag vill bara berätta att jag faktiskt ser framsteg i mitt mående,
även om det tar tid och går långsamt...

Det låter kanske löjligt,
men om Du tänker efter så kanske Du förstår.

Jag har under x antal år, ja jag kommer faktiskt inte ihåg när det började, men jag har haft problem att ta mig uppför och nedför trappan,
eftersom min värk och fysiska oförmåga har satt P för detta.
Jag har alltså icke naturligt så där "självklart" gått upp till övervåningen "bara för att",
jag har typ inte gått uppför trappan i onödan utan försökt undvika övervåningen.

Då sovrummet är på övervåningen har jag så klart varit tvungen att gå ner på morgonen,
jag har gått upp och vilat/sovit efter det Elin lämnats på skolan,
men sedan har jag inte gått uppför trappen,
om jag absolut inte har behövt förrän till kvällen.

Jag har lagt saker i trappen som ska upp och jag har försökt samordna all aktivitet på övervåningen så jag ska slippa gå i trappen mer än nödvändigt.

Jag har kämpat mig upp och jag har kämpat mig ner.

Det har av någon anledning varit värst nedför,
även om uppför oxå varit jobbigt.

Trappstegsgång har varit hemskt, både mina knän och höfter har protesterat,
jag har ibland till å med mått kräkilla å känt hjälp jag svimmar... ansträngningen har ofta kostat mig mycket i form av ett så mycket sämre mående.

Jag har alltså undvikit trappan så gott det då gått.

Men i helgen så för första gången på mycket, mycket länge,
Yes, plötsligt händer det...

Jag upptäckte att jag faktiskt går upp och ner och tillbaka upp och ner för trappan utan
att uppleva "jag går mot döden..."
jag kan alltså både tänka och prata i samband med mitt upp å ner för trappan för att hitta gardiner å annat då C höll på å hjälpa mig med operation nya gardiner.

Jag var ju tvungen att berätta för C,
typ: Vet Du vaa... jag kan gå upp å ner för trappan,
Yes jag vet det låter skitlöjligt,
men tänk efter å fattar Du då min känsla?

Plötsligt händer det...


Blogg100 logotype
Det här är inlägg nr 35 till Blogg 100

9 kommentarer:

Lapplandsjäntan sa...

Tycker det är superkul att du kan se och känna framsteg och ljusglimtar i ditt mående och vardagen! Mer sånt hoppas jag på 🌞

Svar, Ja sova hade varit ett trevligt alternativ den tiden - gick och hämtade bilen i taxigaraget då Robin inte kunde knacka den själv. Kommer inte in i garaget på egen hand och hade planer för dagen som behövde biltransport ☺

Annie sa...

Det låter ju jättebra, att du kan uppleva framsteg :)

Hoppas du har en hyfsad dag :)

Kram

Veiken sa...

Åh, så härligt att du gör framsteg. Jag blir glad av att läsa att du mår bättre. Jag håller tummarna så att det fortsätter så. Kram

Ama de casa sa...

Åh vilken härlig läsning! Skönt att höra att det blir bättre och bättre :-)

"LillaSyster" sa...

Vad glad jag blir för din skull! Kanske har det med dina andnings och yogaövningar att göra? Himla tur att du inte bor på fjärde våningen utan hiss - det gjorde jag en gång och det var jäkligt jobbigt i början och man tänkte sig för när man skulle ner i tvättstugan. Ha en bra kväll! Kram

Days by Johanna sa...

Jag fattar precis din känsla och jag blir så glad av och läsa detta. Du är så värd och må braa <3


Ja precis, men tyvärr går många vuxna me doch jobbar halvkrassliga... så det tänker ju att barnen med kan det. Men inte i detta hemmet, det är ju ett annat tempo som barn. :)

Nilla sa...

Åh så härligt. Jag hade förträngt hur jobbiga trappor är. Kram

★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★ sa...

Så fint att du gör framsteg <3

BP sa...

Ja tänk att någonting som är helt "vanligt" för en frisk människa, nämligen att gå upp och nedför en trappa, han vara ett helvete för en person som har ont och knappt klarar det. Kan inte ens föreställa mig hur det känns om jag ska vara ärlig.

Men det jag kan föreställa mig och förstå är din glädje att du nu "flyger" upp och nedför trappan. Underbart att läsa:-)